Reportage i Borås Tidning 2007 07 01
Foto Iris Ljungqvist Tore Österhag
Uppgång och fall i Hjortryd
Sven Jansson i Vatunga Storegård stämmer Anders Nilsson i Vatunga i Äspereds socken inför tingsrätten för att ha blivit kallad ”tjuvknalle”. Så Knallestaden Borås bygger sin image och rykte på ett vanvördigt uttryck för gårdfarihandlare, i följande reportage förkortat till gfh.
Bröllopsfest
i den naturskönt belägna lilla gården Kobacka i Äspered socken på höjderna väster om Tolken. Invid uppfartsvägen nere vid landsvägen, står fortfarande den gamla eken, som var gammal redan när brudföljet passerade.
Från Hjortryd i Toarp och närliggande gårdar går ett lämmeltåg av hästskjutsar till Äspereds kyrka. Från flera gårdar från Kobacka i norr till Lövaskog i söder kommer fler kyrkobesökare än vanligt. Anledningen är giftermålet mellan den 27-årige gårdfarihandlaren Hans Svensson från Hjortryd och hans blivande hustru, den 17-åriga Sara Andersdotter från Kobacka.
Bröllopet hade säkert gjorts upp under senaste julhelgen när Hans var hemma i Toarp mellan sina handelsresor
och lysningen togs ut den 25 april när Hans kom hem från sin vinterresa till Stockholm. Dagen för vigseln var noga utvald att äga rum söndagen den 6 juli - därför att en söndag beskådades brudparet av många kyrkobesökare.
Och så visste man att veckorna mellan midsommar och ”pessevecka” (regn) - som den kallades då, innan fruntimmersveckan var uppfunnen - var säkrare vädermässigt. Kobacka var en liten gård utan granngårdar, så man fick nog duka upp de flesta festborden under bar himmel, där bröllopet ståndade i dagarna tre.
Att bli beskådad under vigseln var viktigt för det var två välbärgade släkter som gifte ihop sina ätteläggar. Bouppteckningen efter Hans far Sven Hansson visar att han lämnade efter sig stora tillgångar när han dog 1823.
Saras farfar var den välrenommerade nämndemannen Bengt Persson i Kobacka. Ja, man var så angelägna om att få Bengt utsedd till nämndeman att han stämdes till tinget 1777 att ta emot nämndemannasysslan. Sedan fortsatte han i 26 år till av bara farten. Förtroendeuppdraget blev ett avbräck för den talföre Bengt. Hans handelsresor blev sporadiska, men han kompenserade dem genom att hålla auktioner i hembygden istället.
Liksom många andra Äsperedbor reste Bengt Perssons släkt västerut mot Värmland och Norge medan Svensson/Hanssons släkten i Hjortryd oftast reste norrut mot Mälardalen liksom huvuddelen av gfh i Toarp som är den socken i Sjuhäradsbygden som hade Stockholm som sin främsta handelsort. Släkten i Hjortryd har i 11 generationer levt i byn sedan 1600-talet. Veterligen finns det bara 2 gårdar eller byar i Toarp som hyst samma släkt så lång tid, utöver Hjortryd endast Lindås i södra Toarp.
Det storstilade bröllopet ägde rum 1834 och Sara visste vad det betydde att gifta sig så ung, hon var själv uppväxt i en familj där de var 11 syskon. Liksom andra gfh väntade Hans med giftermålet tills han tjänat ihop pengar på sina resor för att kunna lösa ut syskonen i hemgården. De penningstinna gfh tog för sig bland de yngsta och vackraste flickorna för att få många barn och allt var nu väl förspänt för det unga paret för en lycklig framtid - men orosmolnen tornade upp sig. Hans syster Karin Svensdotter hade fått känna av det 6 år tidigare. (historien berättad i BT påskdagen 2007)
Depressionen
drabbar Sverige i slutet av 1830-talet och mängder av gfh lämnar gårdfarihandeln för gott. Mest illa verkar det gå för de gfh som har de stora städerna som sina handelsorter och värst gick det för Hans Svenssons affärer i Stockholm. Vanligt var att gfh lämnade varor på kredit till hantverkare och kramhandlare i huvudstaden, och de ibland godtrogna bondpojkarna från Toarp, kunde göra stora förluster på stadshandlarna. Hans tvingas lämna in sin konkursansökan 1838 och då var släktens stora kapital förbrukat på 20 år.
Den välskrivna bouppteckningen till konkursansökan visar att Hans hade sina säkra och flesta fordringar hos damer i hela Stockholm och de närmaste församlingarna till stan. Han ”knallade” alltså runt på gatorna i staden och besökte de fina damerna i deras våningar och visade sina varor för dem.
Hans hade också ett kvarliggande varulager i Stockholm som kan värderas till omkring 600 000 kronor i nutida kronor och det värsta av allt, förlorade fordringar och bortstulna varor för över en miljon kronor. Skulderna till förläggare i Kind och Marks härader började närma sig 3 miljoner kronor, så ställningen var ohållbar.
Sättet att göra så stora förluster vittnar om ett vårdslöst förhållande till sina affärer, men konkursakten visar också på planering och förslagenhet. Hans hade inte någon gård bland tillgångarna att förlora och större delen av lösegendomen var intecknad av Per Larsson i Skälvarås.
Familjen blir kvar några år på gården efter konkursen, men en bit in på 1840-talet flyttar man in i det lilla torpet Strömslund i backen strax ovanför Hjortryd Västergård. Trots att förtroendet hos de flesta förläggarna i Mark är förbrukat, kan Hans inte avhålla sig från gårdfarihandel och det är möjligen nu som han blir ”knalle.” Den handeln kan i värsta fall drivas utan tillgång till egen häst och Hans ger sig ut på kortare färder till Småland och Öland. Det är framför allt Johannes Lindström i Lindås som håller honom under armarna och borgar ut varor.
Insynen i den affären får vi genom en ny konkurs 1847 och Hans skriver i ansökan: ”Som visse utaf mine creditorer så eftersatt mig att min personliga säkerhet nu alla redan är ifråga får jag ödmjukast anhålla att få till mine creditorers förnöjande afstå all min egendom”. Tillgångarna i denna konkurs är så obetydliga så alla fordringsägare, utom Johannes Lindström i Lindås, finner inte mödan värt att bevaka sina fordringar. Hans måste haft en enastående förmåga att dupera sina borgenärer, för enbart Lindströms fordringar uppgår till värdet av en hel gård.
När bönder och gfh blir torparfolk brukar fertiliteten sjunka och Sara får sin yngsta dotter redan vid 33 års ålder. Bland barnen, som växer upp i backstugan, finns bara en son. Han heter Sven Johan och kallar sig Hansén som vuxen och ger sig ut i världen i faderns fotspår. Därför hamnar han som lanthandlare bland väderkvarnar i Runstens socken på östsidan av Öland. Detta fick stor betydelse för senare medlemmar av Hjortrydsläkten, som framgår längre fram i texten.
Flickorna i Strömslund i Hjortryd är inga förmånliga giften för Toarps många handelsdrängar, men 1855 hade en familj från Hulebo i Sandhult socken flyttat till Toarp och köpt Hjortryd Västergård, troligen samma gård där flickorna var födda . Så i slutet på 1860-talet gifter sig Sofia med August och Lotta med Samuel Johansson från Sandhultsfamiljen och blir bondmoror i Västergården. Sammanlagt blir de 16 syskon och kusiner i de båda familjerna.
↑ Den gamla eken vid uppfartsvägen från landsvägen till Kobacka såg brudföljet passera förbi här 1834.
↑Mangårdsbygganden i Hjortryd Västergården med anor från början av 1700-talet och Carl Johanssons lilla skomakarverkstad till höger.
…men sedan blev det bättre tider för släkten
Företagsamma barn
fanns det gott om i Västergården i Hjortryd, men de var alldeles för många för att de skulle finna sin bärgning där. Antingen fick man ge sig av eller starta något nytt. I Lottas familj fanns Karl, som var invalidiserad från födseln och lärde sig skomakaryrket, och så var det Levin som tog namnet Hjortvall.
En bit söderut från Västergården startade en målarmästare Klas Hansson, eller Klasén som han kallade sig, ett tryckeri för att trycka postorderkataloger. Detta blev till salu och Karl och Levin köpte och flyttade tryckeriet med byggnad och allt och satte upp det på Östergårdens mark i Hjortryd 1919. Karl hade sin lilla skomakarverkstad i Västergården ända till 1971.
Levins söner Georg och Bertil fick tidigt börja hjälpa till i tryckeriet och 1950 övertog de driften efter fadern.
1980 skulle nya medarbetare anställas i tryckeriet, men det slutade med att tryckeriet såldes till den sökande till tjänsten och flyttades till sin nuvarande plats vid Boråsvägen och heter nu mera Dalsjöfors Tryck Service.
Georg var den historieintresserade av bröderna och han löste ut sterbhusets alla delägare efter Karl Johansson i Västergården. Den snart 300 år gamla mangårdsbyggnaden, som stått i släktens ägo sedan kanske 8 generationer, skänkte Georg till Toarps Hembygdsförening 1971. Detta hus, som i minst 150 år sett gfh resa ut och komma hem från handelsresor, är en dyrgrip som inte många hembygdsföreningar kan förfoga över och stoltsera med.
Där finns även Karls skomakarverkstad, och på mark som köpts till finns andra byggnader som hembygdsföreningen flyttat hit från andra gårdar i Toarp, bland andra ett soldattorp från Tummarp.
Hjortvalls på webben
ger inte mindre än 850 träffar med Googlesökning. Det har vi Levin Hjortvall att tacka för som var förutseende nog att anta ett släktnamn som var så särklassigt att det inte kan förväxlas i cyberrymden. Och för att Levins ätt är så tävlingsinriktad.
Själv var Levin mycket musikalisk och byggde egen fiol som han spelade på. Han var också en framstående skytt och han överförde det intresset till sonen Georg som tävlade i skytte i mer än 60 år. Georg tog sitt första skyttepris som tolvåring på 1920-talet och sin sista medalj på 1980-talet. Han har varit svensk mästare i fältskytte och har en fjärdeplats i SM i banskytte som bästa placering.
Annars är det i cykel och orientering som tävlingsinstinkten dominerar bland Levis barn och barnbarn och deras namnkunnighet på webben. Lennart Hjortvall cyklade 186 mil på 5 dagar mellan Haparanda och Ystad, alltså närmare 40 mil per dag, och vann det första Sverigeloppet 1951. Brodern Bertil var inte sämre han heller som slog den kände borås- och världsmästaren Harry Snell ett par gånger i tävlingslopp på 1940-talet.
Brödernas träningsturer på cykel på grusvägar fram och åter till Halmstad på samma dag var ett mandomsprov som inte många gör om idag ens på asfaltväg. Bertil gjorde dessutom gärna dagsturer på cykel till Öland för fågel- och florastudier.
Levins musikalitet är nedärvd till sonson sonen Anders Hjortvall, musikaliskt underbarn som vid 11 års ålder debuterade som violinsolist med Borås musikskolas symfoniorkester. Anders har vunnit prestigefyllda priser och efter diplomstudier i Stockholm har han nu hela Europa som sin spelplan för konserter som kammarmusiker.
↑Georg Hjortvall skänkte Hjortryd Västergården till Toarps Hembygdsförening, Georg med dottern Gunilla på förstukvisten till gården.
↑På förstukvisten Georg Hjortvall som skänkte Hjortryd Västergården till Toarps Hembygdsförening.
↑Den 11:e generationen i Hjortryd, Georgs barnbarns barn Ebba, Hugo och Alice
Bertil Hjortvall – 87 år, naturvårdare av rang
Vid 87 års ålder är han fortfarande still going strong som tillsynsman vid naturreservaten i Kröcklings hage och Mölarp.
Hos Bertil kan man se vilken livsavgörande inverkan naturen kan ha på en människa.
I den 11 barn stora syskonskaran i Levin och Evelin Hjortvalls .familj föddes Bertil 1920. Han fick tidigt börja arbeta i tryckeriet men hans håg stod till naturen och han började studera fåglar innan han börjat i småskolan.
Bertils far Levin Hjortvall hade en morbror på Öland, han hette Sven Johan Hanssson och var gårdfarihandlaren Hans Svenssons ende son. Som trots Hans konkurser 1838 och 1847 fortsatte i faderns fotspår med handelsresor till Öland. Sven Johan köpte ett litet jordbruk i Runstens socken på östsidan av ön och startade där en lanthandel. Pappa Levin for till Öland för att hälsa på morbror Sven Johan och kom hem med en tubkikare till Bertil, som Levin köpt på auktion.
Så Bertil blev frälst för livet som naturdyrkare. Det blev årliga cykelturer till Öland innan bilarna helt tog över vägarna. På Öland har Bertil skådat fåglar tillsammans med den kände fågelskådarveteranen Folke Rösiö tillsammans med andra kända naturvänner från Borås. ”Jag är musikalisk, därför känner jag igen fågelläten när jag hört dem en gång” säger Bertil.
Inom floran är orchidéer Bertils specialitet, i sin fotosamling på över 5000 bilder har han foton på samtliga Sveriges orchidéer och han har publicerat foton och skrivit om några av dem i tidskriften Orchidéer. Den nordligaste orchidéen hittade han i Abisko. Det stora naturintresset har fört honom som en gårdfarihandlare på resor till alla delar av vårt avlånga land.
Redan i tonåren
cyklade Bertil från Toarp till Kröcklings hage för att studera flora och fåglar och efter fullbordad militärtjänst blev det aktivt arbete i hagen. Borås Naturskyddssällskap hade nämligen köpt Kröcklings hage från gårdarna Hovalida och Kröckling i Gingri. I ur och skur och i stora backar upp och ner på den mer än 4 mil långa vägen fram och åter mellan Toarp och Kröckling cyklade Bertil flera kvällar i veckan efter arbetet i tryckeriet till sitt älskade reservat. På 50-talet blev det moped och från 1960 med bil.
Medlemskap i Borås Naturskyddssällskap kunde inte erhållas utan vidare, medlemmar valdes in. Sitt medlemskap i sällskapet erhöll Bertil i början av 1940-talet och började genast arbeta av den förmånen genom att röja upp och göra vandrarstigar gåvänliga och inte minst öppna upp vissa partier i reservatet och sedan sköta slåtter varje år. Fortfarande, efter snart 70 års tjänstgöring i hagen, bedrivs jobbet oförtrutet vidare av Bertil, numera för Västskuststiftelsen sedan 1995.
Men arbetet i Kröcklings hage var inte nog för Bertil. Och så finns det ju så många fler fåglar och annorlunda växter efter vattendragen att intressera sig för. Så arbetet utvidgades till att röja utefter Viskan vid Mölarp. ”När jag började röja här stod slyn som en vägg” säger Bertil.
Kvarnen och markerna i Mölarp ägdes av Fristads pastorat och på 1960-talet hade Fristads Naturskyddsförening börjat intressera sig för området. Från 1976 arrenderades Mölarp av Naturskyddsföreningen och Hembygdsföreningen i Fristad, den senare föreningen tog ansvaret för den gamla kvarnen och rustade upp den.
Drömmen var att bilda naturreservat i Mölarp och Bertil drev envetet på den frågan i båda föreningarna. Kyrkan blev villigare att sälja både kvarn och mark på 1990-talet och 1990 slog man till. Då var Bertil ordförande i Naturskyddsföreningen och han lobbade intensivt för att Hembygdsföreningen skulle köpa kvarnen.
Bertils dröm gick därmed i uppfyllelse, hans många tusentals timmar av arbete var inte förgäves. I mer än 40 år har han slagit ängen på Mölarps ö för hand, varje år ryckt upp hundkexen, som legat som en vit matta över hela slåtterängen, men nu är nästan helt och hållet borta. Busk och trädvegetation är röjd med varsam hand och han har röjt upp vandrings stigar över ön och utefter Viskan ända ned till Örebro och satt upp skyltar.
Mölarps ö är Bertil Hjortvalls stora livsverk, som han själv beskriver som ett liv med ständig semester. Varje sommar var det 2 månaders semester med lien, så lång tid tog det att slå gräset på ön. De första åren tog det en hel vecka att rycka upp hundkexen, ogräset som skulle utrotas.
Bertil jobbar mestadels ensam och sommartid kan man möta honom i arbete klockan fyra på morgon. Han jobbar i reservaten året runt och tycker att milda vintrar är bäst för då kan han jobba mer.
På 1990-talet anordnades Boråsmässan i Knalleland med utdelning av utmärkelser. 1996 hade Bertil den stora äran att ur dåvarande miljöminister Anna Linds hand ta emot Borås Stads Miljöpris för sina enastående insatser för naturvården. Samma år erhöll Bertil Borås Stads Kulturpris.
Till hösten fyller Bertil 87 år och har inga planer på att sluta vårda de vackraste pärlorna bland naturreservaten i Borås så länge hälsan står honom bi. Men tiden har sin gång och Lars Strandberg vid Västkuststiftelsen är bekymrad över framtiden.
Och Naturskyddsföreningens ordförande Alf-Rune Sandberg instämmer i oron över vem som kommer att ta över efter Bertil. Borås Stad har skötselansvaret för lederna inom reservaten, men någon hjälp därifrån har aldrig synts till.
↑Mölarps kvarn
↑I Mölarps reservatet finns det alltid arbete att sätta tänderna i. Den gamla gärdsgården har fallit för åldersstrecket.
↑Bertil Hjortvall leder naturvandring genom djungeln i Mölarp
↑Den lille kungen av Mölarps reservatet tar en vilopaus på gravhällen över Gamle Kungen i Kungagraven
↑Tore Österhag och Bertil Hjortvall i samspråk vid Kungagraven i Mölarps reservatet.
↑Bertil Hjortvall har arbetat i Kröcklings Hage sedan 1940-talet.
↑Tore Österhag klättrade omkring i ravinen som barn när Bertil anlade strövstigar i Hagen på 1940-talet.
↑Tappningsrännan från Toarps istidssjö.
Tore Österhag